I mitten av januari i vintras så hade vi riktigt fin och tjock kärnis på sjöarna här i mina trakter. Tvåsiffriga minusgrader under en längre sammanhängande tid och det utan någon nämnvärd nederbörd framkallade en magnifik kärnis, sådan som det sällan blir numera. Och då kan faktiskt vinterkänslorna vakna till liv när nu vintern behagar att visa sig från sin bästa sida. Det blev till att snöra på sig  långfärdsskridskorna för några ovana och vingliga skridskoturer (utan kamera), men skam den som ger sig…fick rätt bra glid till slut.

Hittade några kvarglömda bilder från den här tiden, (och då inte på själva skridskofärden utan på det glatta underlaget) jag lekte jag lite med en ficklampa mot isen och fick på så sätt sprickorna att lysa upp och framkallade ett litet ”is-kosmos” eller vad man nu vill kalla det, på den översta bilden så fick jag med bottensandens varma färgton i bakgrunden.

Jag lägger in ett önskemål om liknande förhållanden denna vintern också…

Hur definierar vi vildmark, vi som lever här uppe i en skogsprovins? Är det något vi lämnar eller är det något som vi besöker – en flykt från något eller till något? Vad finns det i det vilda och orörda som lockar och vad är det vi värderar så högt där i så fall? Och har det nu alltid en positiv laddning? Är det bara en symbolisk kontrast och motpol till det tillrättalagda och moderna i våra civiliserade samhällen? En idealiserad tillflyktsort som egentligen är mer en känsla än en geografisk plats där vi kan dra oss tillbaka (eller fly in i) från den civilisationens tvångströja som moderniteten har gett oss i sin accelererande utvecklingsiver. I grunden ett sökande efter andra värden som vi inte hittar bland det välansade samhällets honnörsord i form av framsteg och obruten tillväxt? Finns det något väsentligt i vildmarken som vi har missat att ta med oss in i det ovilda?

Är vildmark i grunden ett begrepp som är skapat av det moderna samhället och som inte fanns där ursprungligen – en romantisk frihetsdröm för urbana fritidskonsumenter i stilrätta outfit, vildmarken blir då något som man konsumerar? Eller en symbolisk manifestation och projektionsyta för vår urgamla reptilhjärna – att få ge utlopp för en undermedveten längtan tillbaka till något ursprungligt och äkta. Där det egentligen blir positivt att be någon att ”dra åt skogen”. Men en längtan bort från det tillrättalagda och ordnade till det av människan orörda och vilda, kan man ta det som en längtan bort från oss själva – om man spetsar till det skulle man då kunna kalla det för en utopisk verklighetsflykt?

Är vildmark en ingång eller är det en egentligen utgång – och vad är essensen i begreppet vildmark? Hur ser vi på den?

”Vår längtan till skogen som aldrig upphör är längtan efter något annat. Friheten i skogen har sin grund i att man befrias från sig själv. Vad vi ser där är inte våra egna spår, utan tecken av något som är större än vi. När vi ser dem känner vi lättnad. Vi kan återvända hem.”

- Sverker Sörlin

”Skog”, skogen – 2009

Ville egentligen inget speciellt med dessa bilder, tog en tur för ett tag sedan till havet och Hovs Hallar på västkusten. Ibland behöver man som inlandsbo komma till kusten och omslutas av vidderna och insupa dofterna och ljuden vid havets rand. Jag tror också det är viktigt att ibland få se en obruten horisontlinje.

Men dylika kustbilder finns det hur många som helst av men ändå så ska man ta dom. Vanliga landskapsbilder efter en allmänt vedertagen standardbetonad mall – hur solklara karbonkopior om helst om man ska vara ärlig. Och likt förjordat så faller man dit på klichéerna varje gång – märkligt. Går det att gör på något annat sätt – tänker jag? Visst går det helt klart att göra det, det gäller ju bara att våga gå sin egen väg vid sidan av dom upptrampade fotografiska spåren. Och hur svårt kan det vara egentligen, och vad finns det att förlora – intet?

Men jag tror att i detta fallet så handlade det inte så mycket om resultatet i bildform, utan det handlade mer om kontemplation och avkoppling, att få lite miljöombyte helt enkelt. Och då duger dom gott – som små minnesfragment som hjälper en att med tankens kraft förflytta sig till en annan plats och en annan tid. Vilket kan vara nog så viktigt – men nästa gång ska jag inte falla dit på dom där utnötta klichéerna igen…

(Hovs Hallar – 2009)

Tre gånger bredsida från den naturromantiska fronten här i Småland. Vill inte lägga orden i munnen på någon utan låter bilderna tala för sig själva.

Hyggestorp, Småland – 2009

Hyggestorp, Småland – 2009

Sjöatorpasjön, Småland – 2009