Vildmark

Hur definierar vi vildmark, vi som lever här uppe i en skogsprovins? Är det något vi lämnar eller är det något som vi besöker – en flykt från något eller till något? Vad finns det i det vilda och orörda som lockar och vad är det vi värderar så högt där i så fall? Och har det nu alltid en positiv laddning? Är det bara en symbolisk kontrast och motpol till det tillrättalagda och moderna i våra civiliserade samhällen? En idealiserad tillflyktsort som egentligen är mer en känsla än en geografisk plats där vi kan dra oss tillbaka (eller fly in i) från den civilisationens tvångströja som moderniteten har gett oss i sin accelererande utvecklingsiver. I grunden ett sökande efter andra värden som vi inte hittar bland det välansade samhällets honnörsord i form av framsteg och obruten tillväxt? Finns det något väsentligt i vildmarken som vi har missat att ta med oss in i det ovilda?

Är vildmark i grunden ett begrepp som är skapat av det moderna samhället och som inte fanns där ursprungligen – en romantisk frihetsdröm för urbana fritidskonsumenter i stilrätta outfit, vildmarken blir då något som man konsumerar? Eller en symbolisk manifestation och projektionsyta för vår urgamla reptilhjärna – att få ge utlopp för en undermedveten längtan tillbaka till något ursprungligt och äkta. Där det egentligen blir positivt att be någon att ”dra åt skogen”. Men en längtan bort från det tillrättalagda och ordnade till det av människan orörda och vilda, kan man ta det som en längtan bort från oss själva – om man spetsar till det skulle man då kunna kalla det för en utopisk verklighetsflykt?

Är vildmark en ingång eller är det en egentligen utgång – och vad är essensen i begreppet vildmark? Hur ser vi på den?

”Vår längtan till skogen som aldrig upphör är längtan efter något annat. Friheten i skogen har sin grund i att man befrias från sig själv. Vad vi ser där är inte våra egna spår, utan tecken av något som är större än vi. När vi ser dem känner vi lättnad. Vi kan återvända hem.”

- Sverker Sörlin

”Skog”, skogen – 2009

Minnesbild

Bara en bild för exakt ett år sedan, inget konstigt egentligen, en observation och en visuell summering, vanliga stället och med det en helt vanlig gryningsbild. En minnesbild från denna dag för ett år sedan, en tanke om hur snabbt ett år passerar dyker upp och försvinner. Tiden är sin egen konsekvens och rymmer sin egen inre logik, Aristoteles säger att ” en del av tiden har varit och är inte mer, medan den andra ska bli och ännu inte är”. Men det väsentliga är endast nuet, men nuet ligger utanför tiden och har ingen utsträckning i tiden utan är en ”rörlig bild av evigheten” om vi nu ska tro den gamle Platon.
Inför tidens väsen är vi alla jämlika, kanske för att om vi ska tro Immanuel Kant som menade vi aldrig skulle kunna vara medvetna om ett mentalt tillstånd som mitt, utan att också vara medveten om det som nu, och utan att relatera det till vad som föregick och följer efter.

Jag ser min bild och en känsla av ett år får sin form, och starten på ett nytt tar sin början…

Helgasjön, Småland – 2008-10-08

Fast mark

Berg, Småland – 2009

Iakttagen, jag känner mig ofta iakttagen när jag strövar i skog och mark – både direkt och indirekt, men ett vänligt och kravlöst betraktande som vilsamt låter mig komma till ro och insikt. Här finns en trygg fast mark, eller ett slags ”urtillstånd” utan krav att passa in i normaliteten, ingen högglansig reklam som febrigt jagar min uppmärksamhet och försöker trigga mitt habegär. Bara en solid fast mark med vänliga ögon som ser bortom egennyttans inhägnade domäner…

Rörelser i tiden

Hälsingland – 2008

Har man som fotograf inflytande över tidsflödet? Kan man säga att vi kan frysa tidens gång genom att ta en bild, och därmed bevara ett utsnitt ur ett skeende? Och var tar då tiden vägen om vi har stannat den? Eller är det så att vi med bildens hjälp kan avsyna och detaljgranska tidens brottyta – ett av alla ”ögonblick” eller ”nu” som tiden består av? Och hur små delar kan man i så fall dela tiden i? Är det möjligt att dela in en ändlig tidsrymd i ett oändligt antal ”tidspunkter” eller ögonblick?

Det är lätt att snärja in sig i tidens och oändlighetens svårgreppbara väsen med att försöka mekanisera den, göra den till något som vi börjar att hantera på felaktiga grunder som i sin tur leder till paradoxala tillstånd. Den gamle greken Zenon formulerade ett antal paradoxer - tolkningar och beskrivningar som verkar smått besvärande för det sunda förnuftet och kan vålla en del huvudbry. Han angrep tid och rörelse med ovanliga argument och drog rent logiska slutsatser som strider mot vanliga förnuftiga resonemang. Bland annat tänkte han sig en pil som far fram genom luften. Pilens rörelse måste ske i tiden, och tiden består av ögonblick. Men i varje ögonblick så står ju tiden stilla, och hur kan då pilen då röra sig när pilen i varje ögonblick är i vila? Även om det är aldrig så många ögonblick så kommer aldrig pilen att röra sig – pilen är ju ”fryst” i varje ögonblick. Om man vänder på det kan man ju också fråga sig om den kan befinna sig på en viss punkt i banan om den är i rörelse – då måste den hela tiden befinna sig mellan två punkter. En pil som förflyttar sig måste antingen röra sig på den plats där den finns eller på den plats där den inte finns – vilket är en omöjlighet. Här kan man dra parallellen till bilden som ett vittne till ett av alla dessa ögonblick, men vi vet att pilen den rör sig likväl ändå…är bilden egentligen en paradox?

En annan paradox som kallas ”lögnaren” är nog en av dom mest kända paradoxerna, den skapades inte av Zenon, men det finns en variant av den hos en annan antik grek vid namn Epimenides, men den är också rätt förvirrande. Den lyder: En lögnare som säger att han ljuger, ljuger han eller talar han sanning? Om han talar sanning så stämmer det att han ljuger och då talar han ju sanning när han ljuger – vilket är en motsägelse! Och om han ljuger så talar han ändå sanning, för han är ju en lögnare – hängde ni med? Den kan vara lite marig att ta sig ur, men det paradoxala och besvärande ligger i självreferensen, alltså när någon eller något talar om sig själv – där grundantagandet så att säga angriper och motsäger sig själv (själva utsagan).

Det finns en massa olika paradoxer för den som är fascinerad – men det spännande med paradoxer är dom motsattsförhållanden som angriper och ifrågasätter vårt normala logiska och ibland okritiska tänkande – vilket kan vara nyttigt och fruktsamt att brottas med om man har lite tråkigt eller tiden står still