Skogens djup


Att ströva i skogen är en källa till avkoppling för både kropp och själ. Man känner sig väl tillfreds, sinnena fylls med vackra vyer, friska dofter och trädens vilsamma sus. Man kommer ner i varv får distans till sig själv och kan sortera sina vardagliga bekymmer. Men jag får ofta också en känsla av att vara ”uppkopplad” mot något annat, lite mer svårgripbart och rent känslomässigt betingat. Här finns något dolt som jag tolkar och tar till mig på ett rent intuitivt sätt. Skogen är något mer än bara summan av träden och dess invånare – i alla fall känner jag det så.

Vi brukar skogen på många sätt, rent materiellt med allt var det innebär men också som en yta av mening – både dolt och direkt. Jag tog här mer fasta på det dolda och underliggande som finns i betraktandet av skogen som ett sammanhang, ett sätt att avbilda de känslolägen eller den ordlösa dialog skogen bär fram ur sitt djup. För jag tror att det finns ett djup i skogen som vi kan nå om vi vill, jag inbillar mig det i alla fall. Även om vi som rationella och sakliga moderna människor har lämnat det där med vidskepelse och skrock bakom oss så finns det en uråldrig kulturellt betingad koppling till skogen som vi bär med oss djupt där inne. Våra förfäders liv inte alltför många generationer tillbaka hade en helt annan koppling som inte var så rationell till skogen som vi har – en koppling som var mer rent känslomässig och ibland kanske inte alltid så angenäm. Kanske är det de djupt rotade föreställningarna som ligger nedärvda från folktrons glansdagar som spökar i mitt inre och försöker få mig att tolka detta med bilder.

About these ads