Rörelser i tiden

Hälsingland – 2008

Har man som fotograf inflytande över tidsflödet? Kan man säga att vi kan frysa tidens gång genom att ta en bild, och därmed bevara ett utsnitt ur ett skeende? Och var tar då tiden vägen om vi har stannat den? Eller är det så att vi med bildens hjälp kan avsyna och detaljgranska tidens brottyta – ett av alla ”ögonblick” eller ”nu” som tiden består av? Och hur små delar kan man i så fall dela tiden i? Är det möjligt att dela in en ändlig tidsrymd i ett oändligt antal ”tidspunkter” eller ögonblick?

Det är lätt att snärja in sig i tidens och oändlighetens svårgreppbara väsen med att försöka mekanisera den, göra den till något som vi börjar att hantera på felaktiga grunder som i sin tur leder till paradoxala tillstånd. Den gamle greken Zenon formulerade ett antal paradoxer - tolkningar och beskrivningar som verkar smått besvärande för det sunda förnuftet och kan vålla en del huvudbry. Han angrep tid och rörelse med ovanliga argument och drog rent logiska slutsatser som strider mot vanliga förnuftiga resonemang. Bland annat tänkte han sig en pil som far fram genom luften. Pilens rörelse måste ske i tiden, och tiden består av ögonblick. Men i varje ögonblick så står ju tiden stilla, och hur kan då pilen då röra sig när pilen i varje ögonblick är i vila? Även om det är aldrig så många ögonblick så kommer aldrig pilen att röra sig – pilen är ju ”fryst” i varje ögonblick. Om man vänder på det kan man ju också fråga sig om den kan befinna sig på en viss punkt i banan om den är i rörelse – då måste den hela tiden befinna sig mellan två punkter. En pil som förflyttar sig måste antingen röra sig på den plats där den finns eller på den plats där den inte finns – vilket är en omöjlighet. Här kan man dra parallellen till bilden som ett vittne till ett av alla dessa ögonblick, men vi vet att pilen den rör sig likväl ändå…är bilden egentligen en paradox?

En annan paradox som kallas ”lögnaren” är nog en av dom mest kända paradoxerna, den skapades inte av Zenon, men det finns en variant av den hos en annan antik grek vid namn Epimenides, men den är också rätt förvirrande. Den lyder: En lögnare som säger att han ljuger, ljuger han eller talar han sanning? Om han talar sanning så stämmer det att han ljuger och då talar han ju sanning när han ljuger – vilket är en motsägelse! Och om han ljuger så talar han ändå sanning, för han är ju en lögnare – hängde ni med? Den kan vara lite marig att ta sig ur, men det paradoxala och besvärande ligger i självreferensen, alltså när någon eller något talar om sig själv – där grundantagandet så att säga angriper och motsäger sig själv (själva utsagan).

Det finns en massa olika paradoxer för den som är fascinerad – men det spännande med paradoxer är dom motsattsförhållanden som angriper och ifrågasätter vårt normala logiska och ibland okritiska tänkande – vilket kan vara nyttigt och fruktsamt att brottas med om man har lite tråkigt eller tiden står still